Burning Room

Sedan jag flyttade till England så har jag sett till att vara hemma i Sverige så mycket som möjligt. Varje sommar, påsk och jullov slängde jag mig på första bästa plan, gärna några dagar innan lovet egentligen börjat. "Sorry Helen/Terry/Tony, all the other flights were fully booked..." och de nickade förstående, sade att "of course, no problem, have a great time back home."

Detta är mitt sista sommarlov och att välja bort Sverige i förmån för Barcelona var något jag bestämde mig för en regnig eftermiddag ute på västkusten förra sommaren. Jag satt där i soffan hos mormor och morfar och fick en plötslig insikt; två år kvar. Det är INGENTING. Jag måste göra något vettigt av mitt sista sommarlov. Något hissnande. Något som gör att tidningsredaktörer höjer på ögonbrynen när de läser mitt CV. Och så mindes jag vad jag hade sagt till min vän Steve där vi en gång satt på en strand i Barcelona: "I have to live in this city at some point in my life." Jag har svårt för att bryta löften jag ger mig själv. Så på den vägen är det.

Barcelona är fantastiskt men jag saknar Sverige. Underbara svenska sommar. Doften av gräs finns inte här. Eller skog. Mossa. Eller vad det nu än är som gör att det doftar så förjävliskt gott. Kanske är det bara så enkelt som att det doftar barndomslycka. Minnen som liksom vilar i näsborrarna och blommar upp runt midsommar.

Jag saknar dofterna.

Men det finns något som hjälper, och det kommer inte i form av doft, utan i form av ljud. TACK SR's poddradio-arkiv. TACK för att jag kan lyssna på Sommar varje kväll där jag springer längs Barcelonas strandremsa i solnedgång. Tack för att ni får mig att känna mig som femton år, sittandes på altanen på västkusten, med naglar målade i ljusblått och en Frida-tidning i handen. Tack för att mormor och mamma sitter bredvid, i varsin solstol, och diskuterar middagsmat. Tack för tystnaden som infinner sig när signaturmelodin sätter igång, "Vem är det som pratar idag?".