Burning Room

När jag väl lämnat den här staden kommer jag slå mig själv väldigt, väldigt hårt för att jag någonsin pep ut ett endaste klagomål. När jag står där i höstkylan i Stockholm och väntar på tunnelbanan som inte kommer förrän om 9 minuter. Eller när jag senare går på gatustenarna i Carlisle och passerar det ena bleka fläskberget efter det andra.

Hur kunde jag klaga? kommer jag fråga mig själv.

För det jag kommer minnas är kvällar som den här. Som varje kväll den här veckan: Jag tar på mig bikini, shorts, luvtröja, löparskorna. Jag springer ned till stranden. Springer så långt jag orkar. Förbi barerna och kärleksparen, gatumusikanterna och turisterna. Sedan stannar jag till, andfådd, tar av mig kläderna, de svettiga strumporna och kastar mig i vattnet. Sammet. Himlen är lila, snart svart, och livet är ett vykort.

Jag kommer minnas de här kvällarna; hur jag sedan går hem, blöt i håret, med ett leende så stort att folk tittar undrande på mig.

De som bor här förstår.

Och när jag, som ikväll, passerar en folksamling som mitt på gatan har spontan dansundervisning vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen med mitt leende, all denna kärlek. Pappa, den här staden är skräddarsydd för sådana som dig och mig.

Barcelona.

Om jag hade alla jag älskar i den här staden... Oh. Så föreställer jag mig himlen.