Mamma kna
Verkar som att jag och Steve har hittat ett bra hus nu antligen iallafall.
Om tva veckor aker jag hem till Sverige. Tva veckor. Vill ta vara pa tiden, inte ma sahar jakla konstigt.
Tror jag behover ligga i mammas kna och bli klappad pa huvudet ett tag.
Angående journalistiken
Jag kan inte sluta tänka på det.
News and Star hörde av sig idag och vill ha fler krönikor a'la Sex and the city-style. Tack gud. Trodde de hade dissat mig.
Och Dasha, jag vet inte vad jag vill göra än... Vilka känner du?
Life is a beach
Morfar och jag.
Vad gjorde du i fredags?
Jag var har - Sitges - 20 minuter fran Barcelona
Slut på semester...
Gött har det var't.
Eating my brain.
Men jag har panikånget. Tydligen.
Trots att jag inte är det minsta stressad, in fact - jag har SEMESTER, så har jag de senaste dagarna svårt att ta ett djupt andetag. Det här händer då och då när jag blir stressad, mentalt. Semester innebär en jävla massa tanketid och jag har rent ut sagt PANIK för framtiden som komma skall. Ett år tills jag är klar. Tjiho. Jobb? Lycka till. Och med paniken kommer håravfall. Vilket ger mig ännu mer panik. Gaaaah.
Så, jag googlade detta.
Och tydligen lider jag av panikångest.
Gött. Har man psykiska problem nu?
Bullshit. Jag hatar google. Snacka om att det får en att tro så jävla mkt skit. Stress är inte att ha en mental störning. Hallå.
Ändå kan jag inte slappna av.
Livet är så himla märkligt. Det är nog därför vi blir såhär, då och då.
Så mycket tankar.
Jess THEMOTHAFUCKINGPRINCESS
Hur får man LUST i allt detta oNÖDiga?
Bröllop. Det är så nära Disney-kärleken vi kommer. Att stå där framför vänner och familj och hålla handen med The Man. Yes, jag längtar. Jag gillar när livet är som på film.
MEN en sak förstår jag mig verkligen inte på, och det är allt jävla JIDDER runtom ett bröllop.
Jag har HELT övergett min favoritbloggerska Holly (www.nothingbutbonfires.com) för hon har sedan i... VINTRAS? inte skrivit annat om sin jäääääkla bröllopsplanering. Hon har planerat i över ett HALVÅR och under hela tiden varit SUPERstressad. Loggade in på hennes blogg för att se om bröllopet var över än. Icke. Möts istället av det här:
Um. Det här är deras inbjudningskort till bröllopet. Holly och hennes husband-to-be gillar att resa - ifall någon missade det. Är det bara jag som tycker att det är helt patetiskt? VAFAAAAAN. Förstår ni hur lång tid det måste ha tagit att fixa alla dessa kort? Lägg märke till detaljen att de har köpt GAMLA retro fridmärken på ebay att klistra på kuverten tillsammans med de nuvarande... Nej, jag ooooorkar inte. Vaaaarför gööööör folk såhär? Stressar ihjäl sig för inbjudningkort???? Gaaaah. Och vet ni? Jag skulle aldrig gifta mig med en man som ville ha det såhär fjolligt. Som tyckte detaljerna kring ett bröllop var lika viktigt som självaste festen. Och aldrig skulle jag vilja ha en man som stod ut med en tjej som ville ha det så. Fyfan. Det förstör ju liksom allt. Att gifta sig ska vara kul inte panik.
Om jag någonsin gifter mig ska jag skicka folk ett vykort "HEJ!!!! KOM PÅ MITT BRÖLLOP!!!!". Och så skapa ett event på Facebook såklart, så att folk kan osa. Asbra. Så får det bli.
Sommarens låt
Första festkvällen i Barcelona. Varenda strand är fullsmockad. DJs spelar vid varje bar. Raketer i himlen. Sjärnor. Mina fötter barfota i den mjuka sanden. Och så dansar jag. Tänker "FYFAN vad jag älskar livet, FYFAN vad jag är grym som faktiskt tog mig hit". Och just där, i den sekunden, kör DJn igång en dance remix av den här låten. Viva la vida? Si, si. Claro.
Jag älskar dig, Barcelona.
Hur kunde jag klaga? kommer jag fråga mig själv.
För det jag kommer minnas är kvällar som den här. Som varje kväll den här veckan: Jag tar på mig bikini, shorts, luvtröja, löparskorna. Jag springer ned till stranden. Springer så långt jag orkar. Förbi barerna och kärleksparen, gatumusikanterna och turisterna. Sedan stannar jag till, andfådd, tar av mig kläderna, de svettiga strumporna och kastar mig i vattnet. Sammet. Himlen är lila, snart svart, och livet är ett vykort.
Jag kommer minnas de här kvällarna; hur jag sedan går hem, blöt i håret, med ett leende så stort att folk tittar undrande på mig.
De som bor här förstår.
Och när jag, som ikväll, passerar en folksamling som mitt på gatan har spontan dansundervisning vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen med mitt leende, all denna kärlek. Pappa, den här staden är skräddarsydd för sådana som dig och mig.
Barcelona.
Om jag hade alla jag älskar i den här staden... Oh. Så föreställer jag mig himlen.
Estoy så jävla aborida.
Okej, i ärlighetens namn, jag är pissuttråkad. Stef aka min barcelona-bästis är i Tyskland och överraskar sin mamma på födelsedagen. Caisa och Alejandro är på smekveckor runtom i Spanien. Lucy har inte internet och jag har inga pengar på mobilen så vi har gett upp vår kommunikation. Katherine sitter inne på sitt rum och väntar på Skype-dejt med sin kompis. FYFAN vilken PISSTRÅKIG dag. Jag vill att det ska bli helg. Festival i Gracia. Vi ska alla möta upp Luciano med vänner och dansa natten lång. Då jävlar blir det vin. Att vara detox är lika tråkigt som den här dagen.
Om inte värre.
Landet av scarfs.
Inte ens när hon var och hälsade på i Sverige förra sommaren...
P.s Jajaaaa alla Sveriges mode-fantaster. Det var säkert ute redan 2005. Who gives a fuck.
Guilty pleasure
Chavs till frukost.
"How do you know?"
"Well, my workmate passed by this morning - and already at ELEVEN o'clock in the morning they had gathered outside, sitting drinking cider".
Gah.
För er som inte vet; chavs är ungefär motsvarigheten på vad vi i Sverige kallar fjortisar. Bara de att de ALDRIG växer ifrån det. Chavs kan vara alltifrån 10 till 80 år. De är englands underklass som klär sig i träningsbyxor instoppade i strumporna, en Fred Perry t-shirts och ofta keps. Utan undantag saknar de minst tre tänder. Tjejerna, oftast överviktiga och stor-rökare, går och drar på barnvagnar redan vid femton års ålder.
Det finns väldigt många chavs i Carlisle.
Och det är faktiskt sorgligt. Det går i arv, från familj till familj och i vissa delar av Carlisle vill man inte vara, allra minst bo. Ibland hör jag dem om nätterna från mitt fönster," FOCKING SLUT!!! You FOCKING twat!" och det är så aggressivt. Så mycket desperat hat i deras röster att det riktigt skär i en. Hur kan att samhälle se ut såhär? frågar jag mig själv många gånger. Men för det mesta blundar jag. Orkar inte se.
Därför vill jag helst inte ha dem utanför mitt hus när jag kommer hem från skolan.
Allra mindre när jag är påväg till skolan, med kaffesmak i munnen och kisande ögon, nej då vill jag inte se detta misslyckade samhälle. För de är inte glada. Cidern kanske får dem att tro det. Men jag ser igenom.
Klantig? You know it.
Men jag har inte råd att köpa att sjätte par. Jaaa, de jag har köpt de senaste fyra gångerna har alla varit från HM och kostat fina 7 euro. Men det är en fjärdedel av min augusti-budget (det går bra nu) så jag vill verkligen inte köpa nya.
Men jag måste.
Mina ögon är så stört ljuskänsliga. Har haft spänningshuvudvärk hela kvällen.
Fan.
Jag behöver inte bli rik Gud, bara lite lite mindre fattig.
Bye bye Bank Street
Så var allt kirrat. I slutet av september tar jag mitt pick och pack och lämnar Bank Street. Kim är okej med min flytt. Steve har fått klartecken från agencyn. Bara en sak kvar att göra:
Dear Smiths,
I am giving you my letter offical notice stating my intention to leave the property at Bank Street.
This departure will be effective from the last of September.
Best regards, MalinVad sjukt mycket kul vi haft där. Men under det senaste halvåret har endast heltäckningsmattan skvallrat om allt roligt som en gång var. En jobbig påminnelse om hur livet går vidare. Det är dags att skapa nya minnen.
Inte ett dugg bitter.
Vilket det dagen till ära har. Tack Skype.
Var god försök senare.
Vänner från förr.
Nu börjas det...
Vi är tydligen vuxna.
Frågan är - hur var när hände det?
