Burning Room

Jag älskar att flytta. Eller såhär; jag älskar att få göra om. Måla. Fixa. Dona. Dekorera. Efter att ha delat lägenhet med Kim de senaste två åren så känns det helt rätt att lämna Bank Street. Det har varit ett sant nöje men jag behöver förändring. Dessutom kommer jag att spara en himla massa pengar på att bo med Steve, som hyr ut sitt rum för en ynka 100 pund i månaden. High fucking five.

Vi ska förhoppningsvis flytta- klicka på länken! - hit.

Världens lataste lördag rann snart iväg till världens slappaste söndag och jag påminns om att det är ju SÅHÄR sommarlov ska vara. Har haft norska tjejer på besök i lägenheten i en vecka så jag har glott TV med dem ikväll och pratat studielån och norska skatter. "Till jula behöver vi ikke betala fyll skatt, bara hälften, så man har råd till jyleklappar". Gaaah! "We should move to Norway," säger Sam senare på msn när jag berättar om oljans rike och ho ho. "We". Mmm. Han har nu bestämt sig för att komma på besök i Sverige i september. Dock är han livrädd.

"But your parents are foreign Molly, they won't understand me! All I can say in Swedish is ÄÄÄÄPPLET FAAAALLER INTE LÅÅÅNGT FRÅN TRÄÄÄÄT."

Tur att mina föräldrar kan lite mer engelska då. Fast det står fortfarande tveksamt om de kommer förstå Sams dialekt. Jag menar, han pratar ju grov norrländska, fast på engelska. Med typ norska inslag, fast skottska. Ja, ni hajjar.

"Hahahaha ok Molly," skriver Simon på facebook när jag berättar om mina planer på att flytta in med Steve.

Jag såg det i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Åh, högstadiet. Bland oss tjejer. Utfrysningen. Mobbingen. Elakheten.

Att se det bland 25-åriga män är bisarrt. Men tyvärr är det dagens verklighet bland de jag en gång kallade vänner. Som barn hade jag inte vågat, men idag ställer jag mig bredvid offret, och säger FUCK YOU ALL.

Jag ska flytta in med en av mina bästa vänner i helaste världen - Steve, och det ska bli det bästa året någonsin.

Sedan jag flyttade till England så har jag sett till att vara hemma i Sverige så mycket som möjligt. Varje sommar, påsk och jullov slängde jag mig på första bästa plan, gärna några dagar innan lovet egentligen börjat. "Sorry Helen/Terry/Tony, all the other flights were fully booked..." och de nickade förstående, sade att "of course, no problem, have a great time back home."

Detta är mitt sista sommarlov och att välja bort Sverige i förmån för Barcelona var något jag bestämde mig för en regnig eftermiddag ute på västkusten förra sommaren. Jag satt där i soffan hos mormor och morfar och fick en plötslig insikt; två år kvar. Det är INGENTING. Jag måste göra något vettigt av mitt sista sommarlov. Något hissnande. Något som gör att tidningsredaktörer höjer på ögonbrynen när de läser mitt CV. Och så mindes jag vad jag hade sagt till min vän Steve där vi en gång satt på en strand i Barcelona: "I have to live in this city at some point in my life." Jag har svårt för att bryta löften jag ger mig själv. Så på den vägen är det.

Barcelona är fantastiskt men jag saknar Sverige. Underbara svenska sommar. Doften av gräs finns inte här. Eller skog. Mossa. Eller vad det nu än är som gör att det doftar så förjävliskt gott. Kanske är det bara så enkelt som att det doftar barndomslycka. Minnen som liksom vilar i näsborrarna och blommar upp runt midsommar.

Jag saknar dofterna.

Men det finns något som hjälper, och det kommer inte i form av doft, utan i form av ljud. TACK SR's poddradio-arkiv. TACK för att jag kan lyssna på Sommar varje kväll där jag springer längs Barcelonas strandremsa i solnedgång. Tack för att ni får mig att känna mig som femton år, sittandes på altanen på västkusten, med naglar målade i ljusblått och en Frida-tidning i handen. Tack för att mormor och mamma sitter bredvid, i varsin solstol, och diskuterar middagsmat. Tack för tystnaden som infinner sig när signaturmelodin sätter igång, "Vem är det som pratar idag?".

Jag har varit i Barcelona i snart två månader och har under den här tiden blivit väldigt fäst vid Lucy och Steff från jobbet. De anlände en vecka efter mig och jag ryckte tag i dem direkt. Klamrade mig fast.

Inte alls desperat.

Igår kom mina favoriter på middag innan vi begav oss ut i natten för att se Tiesto och andra DJs jag inte kunde bry mig mindre om. Jobbet hade stort party för några veckor sedan och vi vann gratisbiljetter till Barcelona Summer Week. Klart vi var tvugna att gå! Men electro/dance musik är verkligen helt meningslöst. Dock var platsen för festivalen fem-stjärnig. I självaste olympic stadium med upplysta fontäner och en utsikt över hela Barcelona dansade vi tills tre på morgonen. Det räckte så. Lite överraskande att vara hemma före soluppgång. Trevligast var middagen. Steff och jag tror på evig kärlek mellan Lucy och min nya flatmate Katherine. De talar båda posh English och gillar art galleries. Vi iakttog dem med spänning.
.