Ljusnande framtid
Det finns ingen bättre känsla än den när man stiger av ett flygplan och möts av en solig sensommardag i Sverige. Allting skiner; solen, himlen, vägarna, bilarna, husen, gräset, träden. Det är något alldeles speciellt med det här landet. Det är perfekt. På sommaren.
Två dygn senare är det September och jag sätter mig hungrig på fel tunnelbana för att sedan upptäcka detta först i Hammarbyhöjden. I den fullpackade vagnen sitter resenärer och hostar, snorar och nyser. Utanför regnar det och jag stirrar på dropparna som landar mot den nyckelrispade rutan. Två fjortistjejer gapar om någon kille och jag får läsa om sida 93 i min bok fem gånger innan jag ger upp. Någonting i den här resan drar mig tillbaks till åren jag bodde här. Tunnelbana i vintertid. Hur jag satt på linje arton till och från stan med en penna i högsta hugg. Drömmar och framtidsvisioner var mitt bläck och alla dikter, noveller och dagboksinlägg slutade "anywhere but here." Som om att man bodde i ett krigsdrabbat Afghanistan.
Men sedan kommer jag innanför dörren hos mamma och pappa. Det doftar stekta kantareller och hela lägenheten lyser höst i det annars så grå hyreshuset. Jag berättar om min dag på nya praktiken och det är som att komma hem efter första skoldagen i en ny klass. De lyssnar, jag babblar entusiastiskt. De är världens klokaste, finaste och vackraste föräldrar.
I vardagsrummet slås TVn på och det debatteras på rapport. Politikerna är inte längre bara gamla gubbar i slips utan också unga snygga kvinnor. Sverige är framtidens land, tänker jag samtidigt som Sam säger hej på Skype. Min fina Sam som är engelsman och aldrig kommer förstå skillnaden. Framstegen. Sverige-andan.
Och ibland undrar jag om jag förstår det själv. Jag pendlar ständigt mellan att älska det här landet obegränsat till att nästan förfäras över all strävan efter det perfekta samhället. De perfekta medborgarna. Det går ju inte. DET BLIR JU VINTER. Kyla och mörker är inte perfekt.
Jag kan köpa tusen blockljus från Ikea, men någonting säger mig att det aldrig kommer vara tillräckligt.
Och vet ni? Det gör mig riktigt ledsen.
Dammit girl! Har aldrig vart med om att någon slår huvudet så hårt på spiken! Kunde inte sagt det bättre själv...inte ens i närheten.
