CARLISLE
Jag ar tillbaks i Carlisle, utan internet. Yep. Det kommer ta fyra veckor att fa det installerat. Hej och valkommen till England. I ovrigt ar jag asbitter. Hade glomt bort riktigt hur illa det ar har. Allt gar i nyansen gra: Himmel, manniskor, samtalsamnen, maten... Det enda som e schysst ar det nya huset. I love it. Men mar illa safort jag gar utanfor.
Jag ska kopa en cykel och sen blunda hela vagen till skolan. Alternativt swoosha forbi folk sa snabbt att jag inte hinner rakna finnar och saknade tander.
Japp, sa far det bli.
Jag ska skaffa en ny blogg forovrigt. Update kommer den dag jag far internet igen. ADIOS AMIGOS for i helvete vad jag saknar er och STOCKHOLM!!!
P.s Hur manga ganger ska man prova innan det slar ratt?
AWARD
Se här vad jag skriver...
http://www.thelocal.se/22064/20090914/
http://www.thelocal.se/22060/20090914/
Idag möttes vi av fantastiska nyheter på jobbet. The Local är nominerad med DN.se och Dagen.se som årets bästa dagstidningen på nätet. Är det inte fantastiskt?
"Fotografen"
Mitt första front cover gott folk:
One and only
Och diskussionen fortsätter...
Jessan säger:
Folk gör det överhuvudtaget... VARJE (obs ingen överdrift) gång jag o ida springer på en gammal vän från förr som med andra ord inte vet ngt om hur vi lever så går konversationen såhär....
Ida: Sprang på **** från alarma
Jessica: Ja vad kul hur mådde han?
Ida: Jo men han gör det här o det här o har flyttat dit
Jessica: Jaha, frågade han ngt om dig?
Ida: Neeeej, han vet varken om jag är gift, arbetslös eller bor i uppsala så vitt han har koll...
Jessica: Folk vi känner är cepe
Ida: Ja
Staaaaaaackars mig!
"Ja, jaaaaaag..."
En av de mest grundläggande saker vi lär oss som barn är att vara artiga mot andra människor. Det första vi lär oss är att säga tack och det andra är att fråga folk hur de mår. Det är så oerhört självklart, tycker man. De senaste åren har saker och ting dock förändrats.
- Heeeej! Gud vad längesen! Hur måååååååår du?
- Heeeej! Men guuud, jag vet, jag mår bra!
- Vad härligt!!!
- Aaaah, verkligen!
And that's it. Därefter glider konversationen in på vännens liv. Jag ställer hundra frågor. Vännen ställer noll.
Det sorgliga är att jag inte pratar om EN människa, det här är ALLA människor, alla gamla vänner och bekanta, förutom några enstaka, fantastiska, få.
Sedan när blev det omodernt att svara:
"Jag mår bra tack! Själv?!"
Det är så pinsamt oartigt. Ouppfostrat.
Men egentligen är det inte oartigheten som upprör mig. Vad som upprör mig är att det är ett sjukt samhälle det här. För vad är livet värt om vi alla bara ser oss själva? Vad är livet värt om du inte kan dela din lycka (elller olycka) med andra människor?
Jag kom nyss hem efter att ha bott en sommar i Barcelona. Jag har inte varit i Sverige sedan i påskas.
Vet ni hur många av mina vänner som hitills har frågat hur jag har haft det?
En.
Men i övrigt så var gårdagen fantastiskt kul.
Where to go next?
Ljusnande framtid
Det finns ingen bättre känsla än den när man stiger av ett flygplan och möts av en solig sensommardag i Sverige. Allting skiner; solen, himlen, vägarna, bilarna, husen, gräset, träden. Det är något alldeles speciellt med det här landet. Det är perfekt. På sommaren.
Två dygn senare är det September och jag sätter mig hungrig på fel tunnelbana för att sedan upptäcka detta först i Hammarbyhöjden. I den fullpackade vagnen sitter resenärer och hostar, snorar och nyser. Utanför regnar det och jag stirrar på dropparna som landar mot den nyckelrispade rutan. Två fjortistjejer gapar om någon kille och jag får läsa om sida 93 i min bok fem gånger innan jag ger upp. Någonting i den här resan drar mig tillbaks till åren jag bodde här. Tunnelbana i vintertid. Hur jag satt på linje arton till och från stan med en penna i högsta hugg. Drömmar och framtidsvisioner var mitt bläck och alla dikter, noveller och dagboksinlägg slutade "anywhere but here." Som om att man bodde i ett krigsdrabbat Afghanistan.
Men sedan kommer jag innanför dörren hos mamma och pappa. Det doftar stekta kantareller och hela lägenheten lyser höst i det annars så grå hyreshuset. Jag berättar om min dag på nya praktiken och det är som att komma hem efter första skoldagen i en ny klass. De lyssnar, jag babblar entusiastiskt. De är världens klokaste, finaste och vackraste föräldrar.
I vardagsrummet slås TVn på och det debatteras på rapport. Politikerna är inte längre bara gamla gubbar i slips utan också unga snygga kvinnor. Sverige är framtidens land, tänker jag samtidigt som Sam säger hej på Skype. Min fina Sam som är engelsman och aldrig kommer förstå skillnaden. Framstegen. Sverige-andan.
Och ibland undrar jag om jag förstår det själv. Jag pendlar ständigt mellan att älska det här landet obegränsat till att nästan förfäras över all strävan efter det perfekta samhället. De perfekta medborgarna. Det går ju inte. DET BLIR JU VINTER. Kyla och mörker är inte perfekt.
Jag kan köpa tusen blockljus från Ikea, men någonting säger mig att det aldrig kommer vara tillräckligt.
Och vet ni? Det gör mig riktigt ledsen.
Hem, ljuva hem.
