Burning Room

En av de mest grundläggande saker vi lär oss som barn är att vara artiga mot andra människor. Det första vi lär oss är att säga tack och det andra är att fråga folk hur de mår. Det är så oerhört självklart, tycker man. De senaste åren har saker och ting dock förändrats.

- Heeeej! Gud vad längesen! Hur måååååååår du?
- Heeeej! Men guuud, jag vet, jag mår bra!
- Vad härligt!!!
- Aaaah, verkligen!

And that's it. Därefter glider konversationen in på vännens liv. Jag ställer hundra frågor. Vännen ställer noll.

Det sorgliga är att jag inte pratar om EN människa, det här är ALLA människor, alla gamla vänner och bekanta, förutom några enstaka, fantastiska, få.

Sedan när blev det omodernt att svara:

"Jag mår bra tack! Själv?!"

Det är så pinsamt oartigt. Ouppfostrat.

Men egentligen är det inte oartigheten som upprör mig. Vad som upprör mig är att det är ett sjukt samhälle det här. För vad är livet värt om vi alla bara ser oss själva? Vad är livet värt om du inte kan dela din lycka (elller olycka) med andra människor?

Jag kom nyss hem efter att ha bott en sommar i Barcelona. Jag har inte varit i Sverige sedan i påskas.

Vet ni hur många av mina vänner som hitills har frågat hur jag har haft det?


En.

Men i övrigt så var gårdagen fantastiskt kul.