SUGCHEF
Inatt är jag så himla ledsen. Stuart, min chef på jobbet, kan vara så jävla taskig. Han låter mig alltid sluta sist, utan undantag. Även om jag är den som jobbat längst. Jag har vant mig, han gillar att ta ut sin bitterhet på de anställda, särskilt mig av någon anledning. Han är lillebror i familjeföretaget, en familj som varken respekterar honom eller bjuder in honom till julafton. Storebror Steve är the big boss. Stuart slavar heltid på den mexikanska restuarangen och ser efter de anställda, Steve strussar runt i kostym och kommer in ibland för att kolla att allt är okej. Pappan, Jed, är en solbränd 70 plusare med en 30 (minst) år yngre flickvän. Hon är blond och smal men ser ut som en häxa. Hon tilltalar inte personalen när de kommer in och äter.
Ikväll var jag riktigt hungrig. Jag hade bara ätit musli innan jobbet för jag hade ca noll aptit efter att ha tyckt synd om mig själv hela dagen för att varken Kim eller Simon (mina närmsta vänner här föruom Steve) har undvikit mig ända sedan jag kom tillbaks. Jag vill kanske inte vara deras vän heller, egentligen, men det är ensamt i år och man behöver omge sig bland människor. Hursom, under kvällen så kommenterar jag min hunger till Stuart. Så, han vet att jag är vrålhungrig. I slutet av kvällen visar det sig att det blivit en enchilada till övers. Vi i personalen är överlyckliga. Stuart äter hälften under arbetstid, vi andra får vänta tills vi slutat.
Bara det att när det är ETT bord kvar i restuarangen låter han de andra två tjejerna signa out för kvällen. De sätter sig med varsitt glas medan jag snällt får stå bakom baren och vänta på att 6 gäster ska gå. Han kommer gåendes med maten ut till tjejerna, jag säger mmmm! can't wait to have some och han tittar på mig. Ger mig det där HEMSKA jävla självgoda leendet, "Well, you can't have any... you are still working". Jag vet inte vad jag ska svara. Lindsey som jag jobbar med protesterar "But we can save some for Molly...". Han säger ingenting. Går bara förbi. Och där, just då, efter 6 timmars springande mellan bord, stolar och disktrasor får jag nog.
Varför är folk så jävla elaka? Allting suger som det är...
WORK IT
När extrajobbet som servetris blir veckans höjdpunkt.
Ska till Blackpool med Steve imorrn dock. Tänker andas havsluft och åka bergochdal-bana, även om jag måste åka själv (Steve är en mes).
WIND IN MY HAIR.
PRETTY PLEASE.
KONTRASTER
ENTHUSIASM? WHAT?
"You are gonna be a star Molly, just don't lose your focus," säger Steve där vi sitter och sipprar drinkar på Unit. Jag dricker Mojitos och tänker på en svunnen tid i Barcelona, på hur den tiden egentligen inte kändes ordentligt, på hur faktiskt ingenting känns överhuduvdtaget numera. Jag har blivit för gammal för mina drömmar och visioner. Precis så känns det. Skål.
SHE'S BACK
Livet ar forovrigt superdepp, som alltid nar morkret kommer runt hornet. Ingenting ar kul. Allt jag drommer om ar sol igen. Ha. Minns ni i somras nar jag dromde om polotrojor och englandsregn? Jag satt i ett 30-graders varmt Barcelona och svettades som en gris. Hade glomt bort att det inte finns ett skit att gora safort man dragit pa sig den dar polotrojan.
SUG-CARLISLE.
I could not be more done with this city.
