Burning Room

Inatt är jag så himla ledsen. Stuart, min chef på jobbet, kan vara så jävla taskig. Han låter mig alltid sluta sist, utan undantag. Även om jag är den som jobbat längst. Jag har vant mig, han gillar att ta ut sin bitterhet på de anställda, särskilt mig av någon anledning. Han är lillebror i familjeföretaget, en familj som varken respekterar honom eller bjuder in honom till julafton. Storebror Steve är the big boss. Stuart slavar heltid på den mexikanska restuarangen och ser efter de anställda, Steve strussar runt i kostym och kommer in ibland för att kolla att allt är okej. Pappan, Jed, är en solbränd 70 plusare med en 30 (minst) år yngre flickvän. Hon är blond och smal men ser ut som en häxa. Hon tilltalar inte personalen när de kommer in och äter.

Ikväll var jag riktigt hungrig. Jag hade bara ätit musli innan jobbet för jag hade ca noll aptit efter att ha tyckt synd om mig själv hela dagen för att varken Kim eller Simon (mina närmsta vänner här föruom Steve) har undvikit mig ända sedan jag kom tillbaks. Jag vill kanske inte vara deras vän heller, egentligen, men det är ensamt i år och man behöver omge sig bland människor. Hursom, under kvällen så kommenterar jag min hunger till Stuart. Så, han vet att jag är vrålhungrig. I slutet av kvällen visar det sig att det blivit en enchilada till övers. Vi i personalen är överlyckliga. Stuart äter hälften under arbetstid, vi andra får vänta tills vi slutat.

Bara det att när det är ETT bord kvar i restuarangen låter han de andra två tjejerna signa out för kvällen. De sätter sig med varsitt glas medan jag snällt får stå bakom baren och vänta på att 6 gäster ska gå. Han kommer gåendes med maten ut till tjejerna, jag säger mmmm! can't wait to have some och han tittar på mig. Ger mig det där HEMSKA jävla självgoda leendet, "Well, you can't have any... you are still working". Jag vet inte vad jag ska svara. Lindsey som jag jobbar med protesterar "But we can save some for Molly...". Han säger ingenting. Går bara förbi. Och där, just då, efter 6 timmars springande mellan bord, stolar och disktrasor får jag nog.

Varför är folk så jävla elaka? Allting suger som det är...

Barcelona, juli



Carlisle, oktober

Jag ar tillbaks i Carlisle, utan internet. Yep. Det kommer ta fyra veckor att fa det installerat. Hej och valkommen till England. I ovrigt ar jag asbitter. Hade glomt bort riktigt hur illa det ar har. Allt gar i nyansen gra: Himmel, manniskor, samtalsamnen, maten... Det enda som e schysst ar det nya huset. I love it. Men mar illa safort jag gar utanfor.

Jag ska kopa en cykel och sen blunda hela vagen till skolan. Alternativt swoosha forbi folk sa snabbt att jag inte hinner rakna finnar och saknade tander.

Japp, sa far det bli.

Jag ska skaffa en ny blogg forovrigt. Update kommer den dag jag far internet igen. ADIOS AMIGOS for i helvete vad jag saknar er och STOCKHOLM!!!

P.s Hur manga ganger ska man prova innan det slar ratt?

Mitt första front cover gott folk:

Jessan säger:

Folk gör det överhuvudtaget... VARJE (obs ingen överdrift) gång jag o ida springer på en gammal vän från förr som med andra ord inte vet ngt om hur vi lever så går konversationen såhär....

Ida: Sprang på **** från alarma

Jessica: Ja vad kul hur mådde han?

Ida: Jo men han gör det här o det här o har flyttat dit

Jessica: Jaha, frågade han ngt om dig?

Ida: Neeeej, han vet varken om jag är gift, arbetslös eller bor i uppsala så vitt han har koll...

Jessica: Folk vi känner är cepe

Ida: Ja

Det finns ingen bättre känsla än den när man stiger av ett flygplan och möts av en solig sensommardag i Sverige. Allting skiner; solen, himlen, vägarna, bilarna, husen, gräset, träden. Det är något alldeles speciellt med det här landet. Det är perfekt. På sommaren.

Två dygn senare är det September och jag sätter mig hungrig på fel tunnelbana för att sedan upptäcka detta först i Hammarbyhöjden. I den fullpackade vagnen sitter resenärer och hostar, snorar och nyser. Utanför regnar det och jag stirrar på dropparna som landar mot den nyckelrispade rutan. Två fjortistjejer gapar om någon kille och jag får läsa om sida 93 i min bok fem gånger innan jag ger upp. Någonting i den här resan drar mig tillbaks till åren jag bodde här. Tunnelbana i vintertid. Hur jag satt på linje arton till och från stan med en penna i högsta hugg. Drömmar och framtidsvisioner var mitt bläck och alla dikter, noveller och dagboksinlägg slutade "anywhere but here." Som om att man bodde i ett krigsdrabbat Afghanistan.

Men sedan kommer jag innanför dörren hos mamma och pappa. Det doftar stekta kantareller och hela lägenheten lyser höst i det annars så grå hyreshuset. Jag berättar om min dag på nya praktiken och det är som att komma hem efter första skoldagen i en ny klass. De lyssnar, jag babblar entusiastiskt. De är världens klokaste, finaste och vackraste föräldrar.

I vardagsrummet slås TVn på och det debatteras på rapport. Politikerna är inte längre bara gamla gubbar i slips utan också unga snygga kvinnor. Sverige är framtidens land, tänker jag samtidigt som Sam säger hej på Skype. Min fina Sam som är engelsman och aldrig kommer förstå skillnaden. Framstegen. Sverige-andan.

Och ibland undrar jag om jag förstår det själv. Jag pendlar ständigt mellan att älska det här landet obegränsat till att nästan förfäras över all strävan efter det perfekta samhället. De perfekta medborgarna. Det går ju inte. DET BLIR JU VINTER. Kyla och mörker är inte perfekt.

Jag kan köpa tusen blockljus från Ikea, men någonting säger mig att det aldrig kommer vara tillräckligt.

Och vet ni? Det gör mig riktigt ledsen.